mellan hunden och omgivningen är den drivande kraft som ger hunden värmeförluster. Vi tänker oss att den omgivande temperaturen så låg som -30 grader Celsius. Om hunden då med hjälp av kroppsvärmen försöker hålla en stabil temperatur på 37 grader Celsius i hela sin kropp, så skulle den kylas av ganska snabbt via ben, nos, öron och svans. Dessa kroppsdelar har nämligen en mycket stor yta både i förhållande till kroppsytan i övrigt och i förhållande till sin egen volym., något som kraftigt ökar värmeavgivningen från dem. Ben och nos är ju också i direkt kontakt med snön. Dessutom har de tunnare päls och därmed sämre isolering.

Men hur klarar då en arktisk slädhund den svåra kylan? Orsaken till att den kan klara av att springa runt ute i kylan är att den kan hålla olika temperatur i olika kroppsdelar. Fenomenet kallas regional heterotermi. Som sagts ovan, så tillhör benen och nosen de mest utsatta kroppsdelarna. Temperaturen i benen är inte 37 grader Celsius, utan minskar hela vägen ner mot tassen. Då den omgivande temperaturen är -30 grader Celsius minskar temperaturen i benet från 35 grader Celsius uppe vid buken, till 14 grader Celsius vid knäet och slutligen ner mot 0 grader Celsius i trampdynan. Nosspetsen håller en temperatur på omkring 5 grader Celsius. Tack vare de låga temperaturerna i ben och nos blir temperaturskillnaden mot omgivningen lägre i dessa kroppsdelar. Därmed minskar både värmeförlusten från dem och energikostnaden för att upprätthålla temperaturen i dem. Tack vare dessa besparingar kan hunden hålla temperaturen vid 37 grader Celsius i kroppskärnan.

Hur sänker hunden temperaturen i benen? Ett sätt hade varit att helt enkelt minska blodflödet till benen och därmed värmetillförseln dit. Benen skulle då kylas ner av sig själv. Men om blodflödet minskar, så minskar även transporten av syre och näringsämnen till benet och det är ju inte så bra. Därför har slädhundarna (och många andra däggdjur) en specifik mekanism för att minska värmetransporten till benen. De har värmeväxlare. Artärerna till och venerna från benet ligger mycket nära varandra djupt inne i benet. Värmeväxlaren fungerar på följande sätt. Värmen som är på väg ut i benet med det varma artärblodet leds till stor del över till det kalla venblod som lämnar benet. Så denna värme blir kvar i kroppskärnan och benet hålls kallt.

Om hunden är överhettad kan den leda tillbaka venblodet via ytliga vener i stället. Då kopplas värmeväxlaren ur, benets temperatur stiger, värmeavgivningen från benet ökar kraftigt och kroppskärnan kyls.

Även vi människor har värmeväxlare i armar och ben, men de är inte lika effektiva som hundens. Människan är ju från början ett tropiskt djur från Afrika. Vi kan också, precis som hunden, koppla ur våra värmeväxlare när vi är överhettade. Så nu vet du vad de ytliga blåaktiga venerna som syns på armar och ben har för funktion!

Källor

R.W. Hill och G.A. Wyse: Animal Physiology (2:a upplagan, HarperCollins, 1989).

K. Schmidt-Nielsen: Animal physiology (5:e upplagan, Cambridge University Press, 1997).